Jag tänkte att jag skulle uppdatera senaste tidens dramatik, men jag är inte säker på att jag orkar. Ska försöka i alla fall.
Jag blandar ihop dagarna, men tror att det var i måndags jag fick beskedet att jag inte fick lägga fram min uppsats. Min handledare som tidigare givit klartecken hade nu i samråd med en kollega kommit fram till att uppsatsen behövde mer djup. Detta kom de fram till två dagar innan den ska lämnas in. Det var som om någon drog undan en matta under mig och all luft gick ur. Så länge som jag har kämpat med den här skiten...och jag får aldrig bli klar.
Jag blev som sagt fruktansvärt ledsen...vilket resulterade i att magen började krampa och blödningarna satte igång. Jonas var benhård och ringde mot min vilja till förlossningen. Dom ville så klart lägga in mig. Jag bad gråtande om att få slippa ambulans, vilket dom gick med på. Fick sedan stanna över natten för observation. Dagen efter kände jag mig fortfarande helt nere i skona, men fick åka hem. Väl hemma satte det onda igång igen och när jag efter en tupplur på soffan ställde mig upp, så sa det "splash". Byxorna blev alldeles blöta och jag fattade inget. Sen stod jag som ett fån och tittade på blodet som rann längs benen. Paniken satte in och Jonas ringde åter igen förlossningen. Ring 112 sa dom. Jag tog min medicin och lade mig platt i väntan på ambulans. Åkte med blåljus till Gävle med Jonas i personbil efter (!!) Att vi var livrädda är en underdrift.
Väl nere igen blev det undersökningar...Bebisen mådde bra, blödningen hade avstannat. Jag fick muskelavslappnande för att jag tydligen hade förvärkar. Fick även spruta för att förbereda bebisens lungor, utifall hon ville komma ut snart. Den natten sov jag inte en blund. Adrenalinet pumpade och pulsen slog. Och ingen frågade hur jag mådde.. Jag låg i chocktillstånd och lyssnade på blivade mammor som pustade av värkar i korridoren och nyfödda bebisars första skrik, och jag funderade om det någonsin blir dags för mig.
På morgonen hade en av de snälla sköterskona börjat sitt pass..(Jo, det finns snälla och inte snälla sköterskor, berättar om det senare). Jag var nära att slänga mig i hennes armar och gråta, men höll mig i skinnet :).. Hon pratade en stund och gav några lugnande ord...
fortsättning följer...
1 kommentar:
Hej å Hallå! Måste bara skriva några rader till dig då jag förstår en del av det du går igenom. Jag hade inga problem med moderkaka och så innan men, jag fick också förvärkar alldeles för långt innan och fick åka till förlossningen två tre gånger innan jag slutligen blev inlagd. Jag fick också muskelavslappnade och sprutor för Oliwers lungor. Han kom till slut 6½ halv vecka för tidigt, allt gick bra, fick ligga på neonatal i ca en vecka tror jag men sen fick vi åka hem. Jag förstår din känsla på sjukhuset för jag tappade också dagarna, dagarna känns som månader där inne! Sen träffade även jag på sköterskor som man funderar över hur f.n de fick det jobbet... Jag vill med detta inlägg bara visa att även om det känns jättetungt, asjobbigt att allt bara är skit så kommer dagen då du kommer få hålla din dotter i famnen och då är allt annat som bortblåst. Men det ÄR fasiken INTE lätt, men du kommer klara det det lovar jag och Jonas verkar vara ett toppenbra stöd som verkligen behövs! Ta hand om dig tjejen och det här fixar du!!! Kram från Mia
Skicka en kommentar