Och så kom Sigrid!

Nu är det god tid att uppdatera vad som hände efter att jag skrev den 16de.

Höll mig vaken hela natten för att "vaka" över mitt eget tillstånd. Blödde så mycket att jag inte vågade somna. Bestämde mig (idiotiskt nog) för att jag jäklar skulle stå ut över Jonas födelsedag och midsommar, sen skulle jag åka in och kräva att dom hjälpte mig. Klockan 5 på morgonen den 17de så var större delen av vardagsrum, hall och badrum nerblodat (ni får ursäkta att jag skriver om allt äckligt, men jag vill skriva hur det verkligen var). Nu ringde jag förlossningen för sista gången av otaliga och sa bara mitt namn, mer behövde jag inte säga för barnmorskan jag pratade med kände igen mig och hörde att nu hade det gått för långt. Efter att vi täckt in sätet i bilen, så drog vi än en gång till Gävle. Nu var det fullständigt slut med mig, jag orkade inte mer. Vi möttes av samma kvinna som svarat i telefonen, hon sa "Nu räcker det med sånt här för er" . Äntligen så kände vi att någon förstod. Jag fick sprutor för att försöka stoppa blödningen, men inget hjälpte. Läkaren kom in (en läkare som tidigare skickade hem mig och sa att ett snitt skulle vara att fuska) nu var det inget snack om saken, utan han konstaterade kort att det blir snitt i kväll. En timme senare ändrade dom sig och sa att det blir snitt NU. Sen gick allt i räserfart, Jonas och jag tittade på varandra och visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Detta var ju vad vi ville, samtidigt var det så fruktansvärt skrämmande.


Allt gick så fort och jag rullades in på operation. Jag skakade så mycket att de fick hålla fast mig för att sätta i alla nålar. Så fruktansvärt rädd har jag aldrig varit någonsin! Jag fick ryggbedövning och känsel försvan från bröstet och nedåt. "Nu lägger jag snittet" sa läkaren, och jag kände hur magen öppnade sig. Sen kände jag hur händer drog i mina organ inuti magen. Det hela var så sjukt och obehagligt att jag började skratta. Jonas tyckte att jag va bra knäpp. Efter något som kändes som en evighet av organslitande så fanns hon bara där. Någon höll upp vårt barn....Jag minns inte om hon skrek, bara att hon va så otroligt liten och hade lååånga ben. Efter en stund fick hon ligga hos mig. Allt var så omskakande att detaljerna är svåra att minnas.

Efter en kort stund försvann Jonas med bebisen och en hel hög med folk. Kvar låg jag.. bakom skynket jobbade läkaren med att sy ihop allt. Sen kördes jag iväg till "uppvaket" där jag lämnades helt utan någon människa i närheten. Någon gick förbi efter en stund och såg att jag skakade kraftigt. Då fick jag lite morfin för att jag skulle slappna av....hyggligt av dom :/ Jag såg att mina tår rörde sig på ena foten, men jag kunde inte känna dem.

Ingen talade om vart mitt barn var, vad de gjorde med henne och när jag skulle få träffa Jonas och bebisen igen. Jag lämnade operationen kl 13.00 och klockan kl 15.15 fick jag träffa dom igen. Gissa om dessa timmar var de längsta i historien. På den här tiden hade de hunnit ligga i kuvös, matat henne med en liten kopp, gjort massor av undersökningar och jag missade min dotters första timmar i livet. Men nu kom dom i alla fall till mig och jösses, jag kunde konstatera att hon var det vackraste lilla liv jag sett. Jonas var så stolt. Vi kunde inte förstå hur vi tillsammans lyckats skapa en sån perfekt liten tjej.


Dygnet efter är som en dimma. Jag hade hunnit tappa en hel del blod och kände mig som ett tomt skal. Det visade sig att jag behövde få blod...Obehagligt att få en annan människas blod in i kroppen, men en tanke av tacksamhet skänktes till de som ger blod, dom är hjältar som får förlite beröm för sina insatser.

Bebisen fick en sond som gick genom näsan ner i magen. Var tredje timme fick jag pumpa ur mjölk och ge till Jonas, som rullade ner bebisen på en annan avdelning för förtidigt födda barn (jag låg på BB). Där fick han mata henne med min mjölk ut en spruta. Så höll vi på var tredje timme dygnet runt i fyra dygn.

Jag kunde inte röra mig alls och hade fruktansvärt ont. Efter dessa fyra dygn, så fick familjen flytta ner till bebisens avdelning och där fick hon börja träna på att äta själv. Både bebis och mamma gav sig sjutton på att vi kunde själva, vi ville inte ha en slang i näsan! Så vi jobbade hårt under ett dygn. Bebisen blev lätt trött när hon åt och ville somna, så då fick vi göra pauser med blöjbyte och annat för att hon skulle vakna till och fortsätta äta. Hon imponerade på alla och visade att hon minsann klarade sig jättebra utan sond och nu när en vecka hade gått, så fick vi åka hem.



Men hon måste ju få ett namn. Jag som tidigare spånat på namn kunde inte för mitt liv förmå mig att bestämma vad detta underverk skulle heta. Inget namn var gott nog. Jonas kände för Sigrid...så så gick det till när allra vackraste Sigrid äntligen kom till världen!