De kallar mig mamman...

Det blir inte så mycket bloggande nu för tiden...Har ju en hel del annat att stå i. Jag har ju blivit mamma. Jag har fått frågan om det känns obegripligt och konstigt att nu vara en mamma, men det känns så naturligt. Både graviditeten (innan den blev så jobbig) och livet med Sickan känns som att jag föddes till det. Mammarollen kom sig fullständigt naturlig. Jag hade i min ensamhet målat upp skräcksenario efter skräcksenario. Jag var förberedd på depression (de pratas Mycket om hur vanligt det är efter födseln att mamman mår dåligt, kolik (Jag var beredd på en bebis som skulle skrika heeeela nätterna och att allt skulle bli skitjobbigt), ja jag var beredd på det värsta.

Men gissa om jag blev förvånad. Jag har mått bättre än någonsin efter förlossningen (snittet), nu är jag någon som behövs :) Inte heller skriker hon hela nätterna. Hon äter dock nästan varannan timme, så sömn blir det inte mycket med...Men konstigt nog så är det inga problem. Inte vet jag om det är mammahormoner eller vad, men jag kan helt plötsligt klara mig på några få osammanhängande timmars sömn per dygn. Tålamodet med Sigrid är stort trots sömnbrist, dock har jag inte mycket till övers för andra. Folk som är oförstående och taskiga gör mig förbannad! Risken är stor att jag då talar om vad jag tycker och tänker. Kalla mig labil, kalla mig en bitch, I don´t care! Jag är Sigrids mamma, so fuck you If you don´t agree with me!

Ja, så här låter det nu, om en månad kanske jag inte längre känner mig så här stark. Vem vet, sånt har ju en tendens att variera.

Sigrid är nu en månad och några dagar gammal. I dag tittade hon på mig och fyrade av ett riktig smile..Gissa om hjärtat mitt smälte.